En till

Att smida är fantastiskt håller nog de flesta med om här på Antracit, konstigt vore det annars.
För egen del så är det lite magiskt för jag mår så bra av det.

Mån-fre så arbetar jag med människor och förändring.
Att förändra människor är nog det svåraste jag har gett mig i kast med.
Jag sitter också mycket framför en dator om dagarna.

Tänk då vad härligt det känns inuti när jag kommer hem på kvällen och får dra på mig arbetskläderna och traska upp till smedjan! Den är gammal, kall och inte helt praktisk men där är det bara jag och mitt smide som får plats.

Jag tänker inte kalla mig för smed, av respekt för er som faktiskt är smeder.
Men jag kallar mig gärna för smidesfantast, koks(för)brukare, hammargalning och järnentusiast.
Jag gör inte saker så fort men jag försöker vara noggrann och låter formen ta plats.
Varje smidestillfälle ställer mig inför nya teknikutmaningar, hinder är till för att övervinnas!

Jag har stått på många scener runt om i landet, sjungit, dansat, spelat teater och instrument.
Även det ett hantverk där man måste brinna för tekniken och känslan, t.o.m. formen.
Jag har också alltid skapat med händerna och ibland med ord.
Kanske skulle man kunna ta mig för en romantiker men då misstar man sig, jag ser bara livet med lite naiva ögon ibland.
Naiv för att jag alltid tror att jag kan göra vad jag vill, att om jag fokuserar och ger det tid så löser det sig.
Oftast gör det det.

Jag bor på landet, för det är skönast, men jobbar i stan, för där får man betalt.
Här på landet så finns smedjan.
Den byggdes på mitten av 1800-talet och har stampat jordgolv, är inte isolerad men har en mysig atmosfär.
1959 gick den sista smeden hem och stängde dörren.
Det blev en lång dvala tills jag kom och rörde upp dammet igen.
Jag rensade bort allt skräp och hittade en gammal säck med antracit (har jag förstått nu senare).
När jag drog i reglaget till den gamla fläkten så lät det som om kriget hade kommit.
Nu är den renoverad och snurrar fint igen.

Jag använder en del av de gamla smedernas verktyg och en del som jag har åstadkommit själv.
Till en början var det mest på ren vilja och mer som en chansning.
Det första alstret var en spik vilken tog mig en stund att få till.
Nu flyter det på bättre.

Idéerna tryter inte i mitt fall men tiden är det sämre med.
Ibland är det svårt att orka masa sig upp till smedjan på kvällen, helgerna är lättare.
Det enda som är bra med det är att jag inte gör av med så mycket smideskoks.

Om vi nu ska kunna kalla detta en presentation så får jag väl slänga in lite fakta...

Jonas Olsson, på väg mot 45 årsdagen.
Före detta kulturarbetare som numera arbetar som IT-strateg.
Bor bra i ett hus från 1774 med min sambo och tre katter.
Mina stora barn är ute i världen och ser sig om.
Har mina rötter på Öland/Kalmar men är född östgöte.
Snusar oftast men en gång rökare alltid rökare (tycker det luktar illa men är gott ibland).
Väger för mycket och tränar för lite.
Älskar god mat och öl ...å en väldig massa andra saker som man inte borde stoppa i sig för mycket av.
Tycker att hantverk är viktigt och är du duktig så blir jag imponerad.
Vad du har för årsinkomst, bil, hus, släktnamn eller annat ovidkommande är föga intressant i mina ögon.
Oftast glad och lycklig (ja, lycklig!) men inuti så lever det en nostalgiker.

En liten anekdot angående mitt morgonhumör...
Jag pendlade med tåg till Stockholm under en tid och satt oftast i bistron för där fick man prata.
Varje morgon, samma människor. Ypperligt tillfälle att möta nya spännande personer.
När jag är trött så blir jag ännu mera glad och positiv (mitt sätt att inte somna).
På tåget, i bistron, så hade jag min glad-topp för dagen.
En man som jag mötte varje morgon hade en tvärtomupplevelse av vår tågfärd, det var hans sämsta ögonblick på dygnet.
SJ gjorde bara fel, tåget försenat, kaffet för varmt, mackan för seg, sätet för hårt o.s.v.
Jag tog ingen hänsyn till detta utan hälsade med mitt vanliga kvitter.
En dag fick han nog och kände sig tvungen att säga till.

"Vad fan har du att vara glad för, det här är faktiskt inte roligt!"
"Du låtsas ju bara!"

Jag låtsas inte, jag har bara inget att vara arg på, sa jag.
"Jag kan inte få tåget att komma i tid eller sätet att mjukna. God morgon kära resekamrat!"

Han hälsade inte på mig på säkert en vecka efter det.

*

Jahaja, jag undrar ju om jag har skapat en rättvisande bild av mig.
Om ni undrar något så får ni fråga.

Härlig presentation!

Så kul att vara positiv!