måste man ha rolig mössa?

Tja - jeg vil blot tilföje, at hvis man bare en gang har fået en velvoksen gnist fra arbejdet op i sit hår, så husker man altid herefter at beskytte sit hoved. Selv anvender jeg almindeligvis bare en gammel og slidt "cap" i skind, når jeg arbejder i min smedje. Jeg bruger naturligvis og et kraftigt sködeskind til at beskytte ben og maveregion.
Med venlig hilsen
Stig - Smeden i Jordhöj

Jag halkar in långt efter ämnet har avlidit som vanligt.

Jag tycker inte att man "måste" ha en rolig mössa men visst är det fint att hålla liv i yrkesromantiken.
Det är väl därför folk gärna står i bar överkropp med stora läderarmband som nån annan Smidefix.
Personligen kör jag en randig skjorta a lá Alfred från Emil i Lönneberga och en vanlig "gubbkeps" men vanliga arbets/snickarbyxor.
Det gäller väl att hitta nån balans,många kunder som kommer in i smedjan där jag jobbar (öppen smedja på ett bruk) drar lite på mungipan när de ser smeder som liknar den bild de har av hur en smed ska se ut.

Sen behöver man ju inte göra det absurt...

Såhär är det...
Den roliga mössan funkar som tuppkammen ,den drar hönsen till sig -eller hur gubbs .
Ju roligare hatt/mössa man har desto svartare blir det framför städet..

> Tror ruter

Ja, yrkesromantik kan väl vara roligt. Men hur många av yrkesromantikerna har smidet som yrke?
Själv lutar jag åt att dom förstör för seriösa hantverkare. Det är ju just ett yrke, ingen maskerad.
Och nej, jag menar inte aktiviteter som medeltidsveckan eller Gyttjebrohults hembygdsdag.
Spola romantiken, det är lätt, det är bara att arbeta hårt i verkstan 9-12 tim om dagen i ett par år så ska du
se att romantiken ersätts av något finare, nämligen YRKESSTOLTHET.

Smedsromantiker får mig för övrigt alltid att tänka på en textrad ur "Baron von Sadist" av T.K.U.

Kan inte romantiken vara en del av stoltheten?
Personligen tycker jag att det är roligt men jag skulle lika gärna kunna smida i en enfärgad skjorta som en randig,det spelar ingen roll.
Men det är roligt.

Ursprungsfrågeställningen är väldigt intressant. Det verkar som att man måste upprätthålla någon slags av ickesmeder påhittad kliché om hur en smed skall se ut. I den bilden skall man helst ha skägg och långt hår. Det kan passa in på de flesta typer av smeder. Till det kan man tillfoga olika attribut beroende på vilken inkörsport till smide man haft. Historiskt inspirerade kläder (läs allt från "sådan här tror jag att man skulle kunna haft på vikingatiden" till saker som påminner om medeltida plagg till någon konstig t-skjorta med tryck som kan verka manliga och historiska, det kan man kombinera med att kalla sig något som låter fornnordiskt) om man kommit in från historieintressehållet. Han man kommit in från Sagan om ringen m.m. är det liknande saker som gäller, tillfogat att man då vill smida svärd barfota i en grotta och helst vara troll. Om man annars kom in via självhushållnings- och naturintresse har man gärna näverhatt, dreadlocks och så luftiga kläder man kan få tag på. Man kan också signalera att jag är en smed som inte bryr mig genom att förvirra iakttagare med ett par jeans till någonslags mindre konventionell särk eller hatt. Om man gillar gamla bilder från tidigt 1900-tal och farbröder väljer man stor mustasch skjorta och kanske hängselbyxor. Till det kan man lätt bära en gubbkeps eller liknande. Då gillar man även den gamla typen av mekaniska verkstäder. En variant av dem är de som gillar byasmedjor. Då har man timmermansblus och någon hatt med anknytning till bondesamhället (se Emil i Lönneberga). Sedan kan det finnas en typ till, som är mer alternativ person ur med arbetarbakrund. Då har man någon mössa som man själv tycker sänder ut ett budskap av manlighet (om man är karl) det kan vara allt från militärkepsar till ... någon annan huvudbonad.

Men på riktigt tror jag att oavsett hur man blir intresserad av metallhantverk så har man på olika sätt råkat eller har valt att gå sin egen väg. Det är ju också ofta ett konstnärligt yrke. Det syns ju gärna på ens yttre. Och så blir man smed. Om det är orsak eller verkan vet jag inte. Både och tror jag. Idén med att smeder generellt sett ser lustiga ut tror jag även kan vara en självuppfyllande profetia och en selektiv iakttagelse. Både smeder och ickesmeder förväntar att man skall ha näverryggsäck, snabelskor och filthatt. Då blir det så. Jag tror på mycket undermedveten och outtalad kollektiv känsla om att det är så det skall vara. Det har väl med det faktum att man alltid, oundvikligen, sänder ut budskap med sitt yttre (inklusive hattar) och man förstärker väl sin identitet med hjälp av det. Men då utgår jag ju bara från mig själv.
Jag skulle själv vilja smida i kostym. Jag vet inte riktigt vad jag vill sända ut för signaler med det, men jag tycker att det är snyggt med tredelad kostym (kavajen hänger man av sig) uppkavlade ärmar . Det kan man se på gamla bilder smeder som har (om de inte jobbade i bruk och hade vit långskjorta), det är underhållande men tack och lov för att man uppfann mer praktiska arbetskläder.
Min fåniga huvudbonad är gubbkeps. Just nu har jag en rutig med uppknutna öronlappar. Det är inte alltid så praktiskt så jag har det sällan numer, men jag ser ju manlig ut i den såatte... Jag har alltid keps eller hatt annars, enligt gängse klädkoder vill säga och aldrig inomhus. Därför är det en viss trygghetsfaktor i att ha huvudet täckt. Då är det bra att ha den i smedjan med ibland. Jag gillar även gamla mekaniska verkstäder och skulle kunna tänka mig ha mustasch. Ett försök att vara annorlunda slutar i väldig lättförutsägbarhet.

Jag tror snarare att det handlar om ett försök att bli en bättre smed ala primitivmagi.
Om man bara ser ut som sin bild av en smed kommer man också kunna smida bättre.
Nu menar jag inte folk som har en udda tröja eller en favoritsmäck på sig.
Jag har träffat folk vars verkstad består av ett hål i backen med filtar som dörr, därinne tar de emot kunder iförda långskjorta, träskor, pipa och skinnluva, och kunderna är inte lajvare utan ex. arkitekter som letar efter en konstsmed. Tror ni att den arkitekten någonsin kommer att vilja söka upp en smed igen? Jag har pratat med arkitekten och kan meddela att svaret är nej.
Ska man tas seriöst måste man också se någorlunda seriös ut.

Missförstå mig rätt. Jag gillar gamla verkstäder, är otroligt intresserad av stilhistoria och yrkeshistoria, tycker
det är rätt kul med historiska återskapningsprojekt (om dom är bra), samt skrattar hjärtligt (eller hjärtlöst, beror på vem du frågar) åt roliga smidefixsmeder som har bar överkropp och bicepsarmband. MEN, och det är ett stort men, jag ägnar mig inte åt en museal verksamhet eller försöker leva upp till nåt slags mystiskt manlighetsideal i min yrkesroll (jag tror betoningen ligger på roll när man försöker göra det). Jag är konstsmed modell 2009, nästa månad börjar jag äntligen efter många år bygga min egen verkstad och det blir en modern smidesverkstad, inget jävla museum.
Ett bra studieobjekt är järnasmedjan, 150 år gammal och har gjort allt från att reparera Greta Garbos bil till nödutgångar till Nasas rymdfärjor. De hänger med sin tid och överlever därigenom.

Sant och intressant. Jag håller med och inte.
Problematiken kanske snarare i detta fallet flyttas till att begreppet smed är alldeles för brett. När allt kommer omkring finns det smeder som faktisk är anställd på museum. Det finns smeder som tjänar sina pengar på att ge lajvarna vad de vill ha (jag vet inte om det finns men det lär det ju finnas) och det finns smeder som är duktiga företagare och formgivare. Det kan väl hänga på att just folk som inte är smeder kanske inte har tillräcklig kunskap. Man vet inte riktigt vad smide är. Man tänker just på fossilen smed eller lajvaren smed, av någon anledning. Det är synd. Man tänker kanske att har man sett en har man sett alla. De flesta jag träffar säger antingen. "Jaha, finns det, jag trodde det var utdött", "vad spännande!" eller typ "svetsar du TIG?". De har redan en bild av något slag klar i huvudet. Sedan är alla likadana för dem. Man måste väl ändå erkänna att man ju alltid får en mer eller mindre stereotyp bild i huvudet oavsett vilket hantverksyrke man nämner, fastän de ofta inte alls ser ut eller jobbar så. Skräddare sitter sällan på bord med benen i kors; de syr sällan för hand. De kan vara duktiga företagare med yrkesstolthet. De kan jobba i industri, ekipering eller ateljé. Och stackars borstbindarna...
Jag ber om ursäkt att jag hamnade lite utanför tråden, men frågan
varför just smeder har bestämt sig för att ha roliga mössor och konstiga skägg förblir.

Nej, jag tycker inte att du var så långt från ämnet.
Jag och en kamrat jobbade på en smedja som var öppen för turister ( nej, vi var inte utklädda ), på den verkstaden var det vanligt med besökare ( företrädesvis män 50+ ) som kom in och blev väldigt upprörda över att vi använde svets, fjäderhammare och fläkt, för så gjorde man inte förr.
Då kläckte vi iden att gå in på ICA med samma attityd. Gå raka vägen fram till kassörskan och gorma om att varorna ska vägas upp på våg, slås in i papper och enbart säljas över disk. Rabiata skulle vi stå där och gorma
"ISSKÅP! ISSKÅP!" medans vi vilt fäktade med armarna. Vi gjorde det aldrig , kanske av ren lathet, kanske för att ingen av oss gillar att diskutera med lagens väktare.
Men iden är fortfarande intressant, eftersom samma medelålders män som kom in och skrek och skällde på oss antagligen skulle tittat väldigt oförstående på oss i ICA-butiken.
Jag tror att ens uppfattning om hur "Smeden" ska se ut direkt påverkar hur man sen klär ( ut ) sig när man ska smida. Ett par månader bara på en större verkstad så brukar det gå över.
När jag var 14 och började smida hade jag en bild av smeden som var väldigt fantasyinspirerad, men det gick ganska snabbt över. Jag växte ifrån det helt enkelt ( jag tror det tog två luggningar och tre dar ).

Hahaha! Jo, precis. Själv är jag alltid rädd för att råka dumförklara någon, så jag brukar försöka gå bakvägen och berätta om att en spiksmeds maskinhammare kunde slå ca 4 slag per sekund, att det är näst intill omöjligt att smida saker större än 20x20 för hand eller bara rakt fram säga att det funnits maskinhammare sedan i alla fall 1400-talet. Men ibland orkar man helt enkelt inte.
Nej, jag menar inte att man skall vara utklädd bara för att man jobbar i museum. Jag bara tänkte på tanken angående arkitekter som besöker en jordhåla med en filthattslajvare. Han må vara en dålig representant för smedskrået, men om han smider och livnär sig på det är han ju smed han med. Det var det jag menade med att begreppet smed är lite luddigt. Även silver- och guldsmeder är ju smeder. Tennslagare och kopparslagare är ännu en typ. Det tråkiga är ju att inte bara ickesmeder säger om smeder, utan även smeder menar om andra smed, att "det där (den andra gör) är inte riktigt smide". Var sätter man gränsen? (Se tråden "Vad är smide?") Själv är jag ganska liberal. Men man kan ju i alla fall se vettig och trevlig ut.

Bara för att klargöra:
Jag tror inte att roliga kläder gör en person till en bättre smed men inte heller till en sämre.

Det jag jag ställer mig undrande till är om man måste klä sig som en byfåne bara för att visa omvärlden att man är smed.

Det här var en spännande tråd. Jag tycker det ligger en hel del i det ni säger men jag anar också en hel del generaliserande och trångsynthet. Jag är övertygad om att hur man väljer att klä sig speglar ens självbild. Om man ser sig som en arkitekt klär man sig som en arkitekt, medvetet eller inte. Det handlar om identitet och tillörighet.

Att det uppstår en kulturkrock när arkitekten träffar ”tomtesmeden” är inget konstigt. Det är heller inte konstigt att han drar alla smeder över en kam och dömer ut hela yrkeskåren, många gör så med invandrare eller bögar och det är fullt mänskligt även om det inte alltid är så produktivt.

Jag ser mig själv som en arbetare inom en högst samtida praktik. För mig är smide en samtida kulturyttring. Andra starka kulturyttringar är mat, mode, musik och språk. Att göra maten god eller intressant tillför någonting mer än om den endast var mättande. Vad som är god eller intressant eller ”riktig” mat varierar mellan olika kulturer. Samma sak gäller med olika yrkeskårer. Vad som är ”normala” kläder är inte samma sak för en arkitekt och en kosack, eller en smed och en läkare.

Idag är det ytterst få smeder som har ekonomiska möjligheter att leva ett normalt medelklassliv. Själva valet att bli smed är ofta så radikalt att man måste vara lite egensinnig och självständig för att ens komma på idén (precis som konstnärers val). Därtill är smidet kanske det mest kraftfulla av alla kreativa/skapande yrken åtminstone vid första anblick. Jag tror att det är blandningen mellan kraftfullhet och kreativitet som ligger till grund för smidets kulturella kopplingar till hårdrock, medeltid och bohemiskt leverne. För visst är både matlagning och klädsömnad både äldre och enklare kulturyttringar om man endast ville ha historia eller kultur?

Själv har jag en toppig ullmössa… eller egentligen har jag fyra olika som jag byter mellan.

Gustav

-Var man är sin egen lyckas smed. =)

//Hagel