Resning av kolmila, värmlandsmila

Hejsan, Under föregånde vecka var jag uppe i Gunnarskog, hos Mats Jonsson och byggde upp en kolmila, modell värmlandsmila med skorsten och grejer .

Från början hade vi tänkt att i alla fall byggt upp milan på ett par dagar så vi sedan så fort som möjligt kunde tända den. Men att bygga en mila är mer arbete än man tror dessutom blev milan större än vi först hade tänkt. Så det tog nästan hela veckan att bygga den färdig. Så vi fick åka hem och vila jag och en kompis till som hjälper till, skulle själv på semester till släktingar i Sandviken nu över helgen. Det blev bland annat besök i smedjan på Högbobruk och Nya Lapphyttan i Norberg med en rekonstruerad medeltida hytta med masugn och åtta färskningssmedjor, väl värt ett besök!
Så nu skall vi väl vara uppvilade att imorgon tidigt på morgon återvända till Gunnarskog och tända milan.

Här kommer en liten bildserie från arbetets gång med uppbygget av milan (Ursäkta de dåliga kvaliteten på bilderna, tagna med min videokamera som vanligt):

Ved till milan, detta skall bli fin smideskol!

Mats hade investerat i det här partytaket till uppbyggnaden av milan, väldigt uppskattat av alla ty regnet öste ner stundvis.

Bordstaken (centrum av milan) rest, med stöttor och början till den trekantiga tändkammaren.

Allting nogrant fixerat med kilar.

Utgånde stockar från centrum lagda, på dessa kommer rosten (= liggande ved av lite tunnare typ som den stånde kolveden sedan reses på) att vila. Härigenom får man ganska rejäla luftkanaler som man sedan kan reglera hur som lämpligt är.

Tändkammaren synes här, en trekantig kanal gånde från toppen till milans botten. Lite småvirke längst ner för att sedan få upp rätt lutning på veden. En hel del arbete att få det packat tätt, det ska vara så lite luftrum som möjligt mellan veden.

Ännu mer ved staplad, här ser man rosten utlagt på de undre stockarna.
Varje stock skall riktas mot en riktstolpe som man spikar fast högst upp på bordsstaken så att inte veden i senare skede välter åt sidan.

Ännu mer ved staplad, lutningen är som synes inte riktigt rätt egentligen skall den var närmare 60 grader vi skulle ha lagt mer kort ved från början egentligen. Men man lär till nästa gång vi har alldrig gjort en riktig mila förut så.

På kanalen till skorstenen skall rosten vara av färsk björk och inte som förövrigt så tort virke som möjligt. Här skall det inte kunna rasa in och täppas till, så att röken lätt kan passera genom kanalen. Skorstenen skall förövrigt placeras på milans högsta punkt eller marken under milans högsta punkt.

All ved rest. Vi har börjat lägga granris på toppen.

Nästan alltgranris på. Samt tror vi här hade precis börjat med stybbningen av milan. Jord och torvskok använde vi.

Stybbningen kommen en liten bit, detta är ett riktigt drygt jobb särkillt som vi la en dryg halvmeter stybb längst ner för att kompenserad för den dålig lutningen.

Ännu lite mer.

Nästan klart!

Sedan kom vi på att vi hade glömt luftkanalerna, skulle egentligen lagt dessa öppningar på innan vi började stybba. Men ack vi fick hacka med vässade spadar och spett genom stypp och stjockt granris. Tillslut fick vi i alla fall en fem luftkanaler i alla fall.

Stybbningen klar. Stöttorna tillverkade. Här hade vi också slått ihop milan med träklubbor så att jorden blev mer konpakt.

Skorstenskanalen, inte riktigt klar samt aningen felkonstruerad. Mats skulle fixa till det idag.

Vi har gått efter ett par gammla böcker från första hälften av 1900-talet där den practiska kolningsprocessen är mycket väldokumenterad.

Uppdateringar med bilder kommer självfallet om någon vecka!

Mvh:
Björn

Nu så, det gick mycket snabbare för milan att kola ut än vad vi hade räknat med. Ungefär ett och ett halvt dgn samanlagt tog det. Anledningen eller anledningarna ty det är av flertal torde vara att veden vi använde var yterst torr, vi hade skorsten, milan var ganska liten ja det gjorde allt att det går lite snabbare. Risken finns att vi öven hade fotrymmningarna (luftkanalerna till milan) lite för öppna så kolen kan delvis blivit lite för mjuk, men det återstår att se.

Tändning av milan, tändkammaren uppfyld i botten med lättantändliga flisor och näver samt finare ved. Innan tändningen av själva milan tändes en brasa i "spisen" under skorstenen, detta för att få upp draget genom skorstenen.

Ja här brinner det ordentligt, mer ved skall i

Efter packning med mera ved täckes tändkammaren med luckan, granris samt stybb. Om ett par timmar skall den öppnas igen och då ska det fyllas på med ved i tändkammaren.

Kraftig rökutveckling,

Påfyllningen av ved efter två timmar, här packas veden med en stör samtigt som den lassas i. Egentligen ska det här momentet upprepas efter ytterligare sju timmar (tror jag det var) men vi hoppade över det efterssom att denna mila är så liten i jämförelse med de som är beskrivna i de gammla instruktioner vi följer.

Kanske 12 - 13 timmar efter tändning, vi har nu bytt ut den korta fyrkantiga skorstenen som vi hade i början då vi eldade i spisen mot detta rör. Läggmärke till att det är rödglödgat tillföljd av hettan av att gengasen förbräns. Skorstenen självantände helt plötsligt och brann intensivt stundvis med karaktören av en jättmotor som sköt ut lågor ur skorstenen.

Detta fortsatte konstant till klockan halv 6 på nästa morgonen då det avtog lika snabbt som det kom. Fanns tydligen inte kvar lika mycket brännbara gaser att det orkade hålla sig vid eld längre nu.

Skorstenen.

Röret blev bara varmare.

Milan på morgonen, ungefär kl 6 - 7 skulle jag tro. Vi hade ässja och städ vid milan för att ha en trevlig sysselsättning medans vi vakade. Bra att hålla igång med något när man är själv på natten så man inte råkar slummra till. Men det blev ioch för sig bara en natt. Jag gick inte och la mig förens halv tre på natten, då min kompis Joar tog ett pass till klockan halv 5, så det blev ungefär två timmars sömn den natten.
Man ser också att milan har minskat rejält i volym under natten.

Kolningen pågår för fullt i milan, här en bild genom en av fotrymmningarna visar att det glöder rejält inuti.

Milan rejält ihoppsäckad, genom att känna med milspettet den andra dagens eftermiddag kunde vi konstatera att milan var genomkolade. Vi skyfflade för rökkanalen och fotrymmningarna försökte även täta med lite extra stybb över milan. Nu skall den stå cirka en vecka, ja nu till på torsdag - fredag, då skall den rivas och kolen ska lägga i högar att svalna.

Sedan ska den sållas och packas i säckar, vi byggde ett praktiskt sållbord under lördagen så det förenklar det hela.
Mer kommer då och rapport om hur bra kolen blev.

Det har varit ett riktigt kul projekt att vara med och göra en kolmila från början, en helt annan sak än att läsa om det eller titta på en annan mila i full gång.

Mvh
Björn Kumlin

Ja en sen uppdatering, har inte haft tid att skriva på ett par veckor nu. Fredagen efter vi hade kolat milan rev vi den, ett litet misstag var att vänta så länge efterssom att kolet i den uppdämda milan hade legat och glött till små delar. Hade vart enklare att ta ut den i större delar, särskillt som i början stybben rasade in i milan var det svårt att rensa ur kolen. Det kändes som att en del brann bort för oss, den fick en väldig fart när den kom ut i luften. Så vatten att kasta på var en nödvändlighet på kolen som vi la ut i ett tunt lager runt milan, i begränsade mängder. Det ska bara vara så mycket vatten att det släcker kolbitarna och sedan avdunstar direkt om kolen suger åt sig vatten sprätter den sedan väldigt mycket när man tänder eld på den. Exempelvis på gammelvala där de anlitar brandkåren vid utrivningen av milan, den kolen gnistrar och sprätter som bara den i början men sedan brinner det fint i smideshärden.
Ja i alla fall, tog hela dagen att riva milan, sålla och lägga kolen i säckar. Vi fick ihop 25 säckar och då som rymmer kanske 8 - 10 kilo kol. Som avslutning på dagen var vi iväg och kollade på en annan miltändning som var någon mil bort på kvällen sedan provsmidde vi med kolen och resultatet var överaskande bra. Vi hade ju trott att den kunde ha kolat ut lite väl fort och således att kolen blivit mjuk. Men så vart det inte, kolen var fin i konsistensen och gnistrade nästintill ingenting. Dessutom var den dryg. Vi fick smida oss en varsin mejsel och lära oss härda och anlöpa den på bakvärmen med instruktioner av Mats.

Kolen smide jag själv med hela dagarna veckan innan gammelvala, blandad med koks då. Fungerade väldigt bra.

/Björn