Smidets värde

Ivar skrev: jepp, håller med, 500:- ink moms för smidesarbeten för hand är inget överpris då går det ju i alla fall inte back ;D

Jo jag kan hålla med om att 500 kr i timmen är ett pris som är rimligt... men kom igen, vem kan ta det egentligen? Visst vi kan hålla på att sätta "värdiga" priser på våra saker men om man måste leva på sina grejer är det faktiskt lika viktig att sälja dom som att få betalt för dom.

Jag tror inte att det i utgångsläget handlar om att höja sina priser. Det handlar om att marknadsföra sina grejer på ett sådant vis att vi faktiskt kan få vad vi vill ha för dom. Vi måste övertyga folk om vad det är som är så bra med smide att det blir värt lika mycket som en reparation av bilen eller datorn. För det är sånt folk jämför med, sånt som faktiskt påverkar hur de kan leva sitt liv... gör en ljusstake det?

Jag håller verkligen med! Men...

gustav_metal skrev: Vi måste övertyga folk om vad det är som är så bra med smide att det blir värt lika mycket som en reparation av bilen eller datorn. För det är sånt folk jämför med, sånt som faktiskt påverkar hur de kan leva sitt liv... gör en ljusstake det?

Detta gör mig illa till mods... Jämför verkligen folk med sina bilar och datorer? De som gör det kan köpa sin ljusstake på dollarstore!!! Det heter konsthantverk av en anledning, och kan man inte uppskatta världet av det ska man inte ge sig in i en prisdiskution över huvudtaget. (Jag menar inte dej Gustav, utan kunden). Ska man jämföra en äkta Rembrandt med en KP-poster också då? De fyller ju samma funktion om man ser det på det sättet.

Jag har en verkstad och lever på att tillverka och reparera saker. För att det skall gå runt tar jag ett arvode på 395kr/tim + moms, och de som tycker det är för dyrt får fixa sina grejjer själva. Inget mer med det! Och de flesta jobben jag gör är inget märkvärdigt alls, utan kan i regel utföras av vem som helst som har maskinerna och verktygen som jag har. Men allra oftast är kunden nöjd med mitt pris.

När jag däremot gör konstsmide eller gjutna (konst)bruksföremål tycker jag att det är skäligt att ta betalt för min talang, mina kunskaper och mitt resultat. Om inte kunden ser världet i dessa föremål och köper dem har jag inte lyckats med en säljande produkt. Det betyder inte nödvändigtvis att jag är en dålig smed och konstnär eller att jag är för dyr, utan att jag kanske helt enkelt inte träffat rätt hos kunderna. Det finns mycket att välja på på marknaden idag. Men i stort är det väl samma sak för alla konstnärer?

Dessvärre tror jag inte att man kan sätta ett timpris på smide på samma sätt. Vissa saker tar lång tid att göra och ger dåligt betalt medan andra ger bra betalt per timme. Men det ena säljer det andra. Nog tycker jag att man kan vara värd 500 i timmen. Mer också! I produktionstid alltså. Det går mycket tid till att ta fram en produkt och att göra verktyg osv. Jag har vänner som tappat inspirationen helt i många månader, och då ska pengarna räcka ändå om man inte vill jobba på prix i stället.

Hallå där! Vi får inte nedvärdera oss själva bara för att vi gör det vi brinner för!!! Hockeyspelare gör också det, och hur mycket tjänar de? Ingen jämför en hockeymatch med reparation av bilen eller en dator! Är man en duktig smed får man betalt för sina alster, och då ska man göra det. Tyvär blir inte alla duktiga, och så är det i den hårda verkligheten. Jag är inte duktig. Inte än. Men jag är färsk och tränar och lär mig för jag tror jag vet vad som krävs om jag vill kunna leva på enbart kreativitet! Och en och annan sak kan jag, och det är jag inte rädd att ta betalt för. Hur ska jag annars klara det?

Det var mycket bra sagt Svarte Petter. Vad ett föremål är värt ligger inte i hur många timmar som ligger bakom tillverkningen utan hur tilltalande föremålet är för kundens öga. En kund som uppskattar värdet av konstföremålet betalar i regel vad tillverkaren vill ha. De som inte uppskattar det är det ingen idé att ge sig in i prisdiskussion med.
Gäller det bruksföremål är det en helt annan sak. Där kommer timpenningen in på ett mer påtagligt sätt.

Okej men om vi enas om att en ljusstake precis som annan konst faktiskt kan tillföra någonting i en människas liv.

Och så kan vi ju ha i åtake att en konstnär i stort sätt aldrig kan ta 500 kr i timmen för sina alster.

Så... vad ska vi göra för att de kunder som faktiskt skulle kunna bli berörda av våra verk också ska få en chans att komma i kontakt med dom?

Hej på Er
Det var längesedan jag skrev på Antracit.
Har haft fullt upp med min egen "verkstadsförsäljning".
Vi har samma tillverknngs-pris,problén att brottas med hela tiden.
-Har sagt det förut, och jag menar det ännu, kan man gå till tandläkaren
eller frisören utan att bli förgrymmad över en saftig räkning,så tar vi
förmodligen rätt betalt i så fall.

Väl rutet Martin! Men att komma upp i en timdebitering som gör att smeder kan leva på arbetet är svårt. Jag driver mässing i bland, kopierar handfat som hittas i kvinnogravar på Gotland. När jag har haft dem med på marknader och vill ta 1500:- för arbetet säger folk att jag är en ockrare! Att då förklara att den är driven med hammare i 8 steg, Planad med polerhammare, graverad för hand inuti, Polerad utvändigt, biter inte på folk. De vill ha skålar tillverkade i indien eller något Asiatiskt land, tillverkad av barn som tjänar 3 kronor i timmen. Det är den krassa verkligheten.Ett exempel: Satt på höstmarknaden i föreningen för två år sedan, med stubbe och drev mässing: En man kom och lyfte ett handfat jag hade liggande där, han vände på det ett par gånger, sen kastade han det ifrån sig och sa: "vilken jävla idiot kan ta betalt för sån skit"!!

Ingemar skrev: ...Ett exempel: Satt på höstmarknaden i föreningen för två år sedan, med stubbe och drev mässing: En man kom och lyfte ett handfat jag hade liggande där, han vände på det ett par gånger, sen kastade han det ifrån sig och sa: "vilken jävla idiot kan ta betalt för sån skit"!!

Vilken idiot! Jag hoppas du inte tog åt dig.

Det är märkligt hur saker får status. Hade det varit t.ex. ett enkelt ställ till fatet i smide hade han kanske inte sagt något äns om det kostade 3000kr... Min fru har en butik med konsthantverk av högre standard, och jag har märkt att vissa saker ger högre status oberoende av hur mycket jobb som ligger bakom. Till exempel så kan man ta dubbelt så mycket för ett halssmycke än för en hasp med samma arbete bakom. Sitter det dessutom någon detalj som t.ex. en droppe kopparlod eller en polerad fläck kan man ta 4ggr haspens värde utan att öka arbetsinsatsen nämnvärt. Gjutna saker har mindre värde (status) än smidda även om de är minst lika handgjorda. En kaffekopp i keramik har högre status än en smörbytta i snidat trä även om den har flera gånger så mycket arbete bakom sig... O.s.v... Ett knep är att ha riktigt dyra och fina konstnärliga föremål till försäljning samtidigt med t.ex. haspar, spikar och krokar, för då kan kunden förundras den (för) dyra pjäsen men i stället köpa ett par mindre saker av samma smed. Statusen liksom smittar och den dyra pjäsen säljer det andra.

Jag tror att det handlar om precis det vi är inne på i den här tråden: Att (svart-)smidet har börjat jobba till sig status genom att tränga in i människors hjärtan. Och det genom att visas upp och bli "accepterat". Om grannen köper en svensk handgjord ljusstake för 1500 och visar upp den med stålthet känns det inte lika dyrt. Vi behöver visa upp våra produkter och visa hur vi jobbar också. Konstutställningar är toppen! Likaså att ta emot skolbarn, studiebesök, workshops, kurser osv. Ge folk en inblick i vad vi gör så de ser vilken kunskap och handlag som krävs för att få till det.

Jag har också märkt att man tjänar på att sälja saker tillsammans. Min frus butik har två smeder utöver mig och vi säljer varandras saker. Det blir även mer tydligt vilken personlig prägel man ger föremålen och det verkar som att det för fram det "konstnärliga" och ger dem högre status. Likaså är det bra att ge kunden en personlig relation till produkten genom att till exempel se till att det finns en bra presentation av dig där dina saker säljs. Foton och lite historia och så. Kunden behöver en relation till föremålet om det inte bara skall användas som t.ex. en bil eller dator.

Nåja... det är vad jag tycker mig se i alla fall. Men jag tror faktiskt att just 'STATUS' är nyckelordet i det här och det vi behöver jobba med allihopa i branschen om vi skall få till det.

Oj oj vad jag babblar... Men jag tycker det här är intressant faktiskt! Och viktigt!!!

Svarte Petter skrev: En kaffekopp i keramik har högre status än en smörbytta i snidat trä även om den har flera gånger så mycket arbete bakom sig... O.s.v... Ett knep är att ha riktigt dyra och fina konstnärliga föremål till försäljning samtidigt med t.ex. haspar, spikar och krokar, för då kan kunden förundras den (för) dyra pjäsen men i stället köpa ett par mindre saker av samma smed. Statusen liksom smittar och den dyra pjäsen säljer det andra.

(...)

Men jag tror faktiskt att just 'STATUS' är nyckelordet i det här och det vi behöver jobba med allihopa i branschen om vi skall få till det.

Okej nu tror jag vi börjar komma någon vart... Det är alltså inte endast arbetsmängden utan kanske vilken STATUS ett föremål har som avgör dess värde för kunden.

Status är ett högst relativt begrepp. Det som är status bland fiskare behöver inte vara status bland chefsredaktörer osv. Det som ger status till ett guldföremål kanske inte kan ge status till ett föremål i lera osv.

Men vad ger status till smide?

Ja här ovan har vi förslagen: Estetik, personlig prägel, ursprungsland. Har jag missat nått?

Svarte Petter skrev: Gjutna saker har mindre värde (status) än smidda även om de är minst lika handgjorda. En kaffekopp i keramik har högre status än en smörbytta i snidat trä även om den har flera gånger så mycket arbete bakom sig...

Det jag efterlyser är en dabatt som kan få smidets status att höjas. Precis som smörbyttan i citatet skulle smide behöva "pratas upp" på så vis att det arbete som ligger bakom bemöts med respekt och förundran. Och då talar jag både om konstnärligt, hantverksmässigt och historiskt bevarande arbete.

Jag tror att vi genom att prata om statusproblemen och mervärderna i smide kan få dem på rätt köl. Förutom den självklara lösningen att börja göra bra grejer så måste vi också kunna formulera vad som är så bra med dom och vara stolta över vad vi gjort!

Helt klart Admin. Har man den minsta personliga känning till tillverkaren är det statushöjande för den köparen.

Så här gjorde en bekant till mig. Han fick för sig att bli konstnär, måla tavlor alltså. Intresse och talang hade han. Sen satte han igång att måla tavlor i måtten runt 50 x 90 cm. Motiven var alla likartade. Abstrakt konst som kan liknas vid färgglada explosioner i rymden. Efter att ha lyckats sälja ett antal tavlor under två års tid målade han upp en hel kollektion. Hyrde ett gästgiveri och bjöd in lokla halvförmögna personer med intresse för konst. Priset satte han till 8000 - 12000 per tavla. Dessförinnan hade han kontaktat media så även journalister fanns på plats. Med lite dryck och snittar drog försäljningen igång. Resultat: Alla tavlor sålda till glada poserande kändisar i trakten, omskriva i ortens tidningar. Nu visste "alla"vem han var.
Nu behöver han inte pruta och krångla för att få sina alster sålda utan alla vet vad priset är. Om det nu är tavlor eller smidesprylar är ju irrelevant. Metoden går ju att genomföra ändå. Alltså, med lite smarta marknadsföringsknep sätts ett pris på konstföremålen som till att börja med har med personkänning att göra. Därefter är hjulet i rullning även utanför den inre kretsen. Det finns mycket synpunkter på detta förfarande men det viktga är att SYNAS FÖR RÄTT PERSONER.