Värme, bearbetning och allmänna regler

Värme, bearbetning och allmänna regler

Det är viktigt att värma material ordentligt. Det förhindrar bl a överansträngning. Vid stora arbetsstycken gör det inget om man värmer materialet tills det är vitt och brinner i kanterna. När ett material brinner är det kolet som brinner upp. Det är egentligen inte bra, men om det slår ett par gnistor i början gör inget. Det betyder bara att det är ordentligt värmt. Det är en stor skillnad i materialhårdhet vid relativt små gradskillnader vid höga temperaturer. Det är inte meningsfullt att endast värma ett stort stålstycke till 1000 grader. Om man istället värmer till ungefär 1200 så underlättar det betydligt. Vid den sista värmningen bör man dock ta det lite lugnare för att slå ihop materialet något och göra det kompaktare. Planing och riktning av ett arbetsstycke sker när en värmetopp precis har försvunnit, innan man åter igen stoppar in det i ässjan.
Alla metaller oxiderar vid varma temperaturer, det bildas en ytskikt med fler syreatomer. Järnets oxidering kallas glödskal. Glödskalet är ett grått skikt som lägger sig ovanpå järnet. Glödskal skall inte slås in i järnet då det blir sämre och orenare. Detta är viktigast när järnet har hög temperatur. Istället bör man skrapa av glödskalet när man tar ut järnet från ässjan (detta är framför allt viktigt när man smider verktyg i stål). Glödskal har en förmåga att hoppa iväg och bränna en också, vilket kanske inte är så farligt men väldigt otrevligt. Även kalla material har oxidskikt. Dessa kallas valshud. Om man t ex bockar ett kallt järn kan man se hur ytan spricker och lossnar. Det som lossnar är oxidskiktet.